Kvinnan med muggen

Den ensamma löparen frågade mig i går varför jag inte gav kvinnan med muggen min 10-krona som jag fick i växel när jag köpte jordgubbar.

Jag gillar när människor vågar ställa de där lite krävande frågorna för det sätter press på mig.

I många år har jag gett pengar till våra ”svenska” tiggare. Uteliggare och missbrukare, och ofta hör ju det ihop för att de ska orka med det livet. Jag har alltid varit mån om att försöka se människan i dem, försökt att byta några ord och dela livsberättelser med varandra. Till slut så lärde jag känna en man så pass väl att han blev min ”favorit”.

När han började stå utanför mitt Coop så träffades vi oftare än när vi spontant sprang på varandra på stan. Jag började ge honom större pengar ju mer jag fick kunskap om honom. Till slut kunde jag sticka till honom en hundring utan att blinka.

För några år sedan när de rumänska tiggarna dök upp på våra gator så upplevde jag det som stötande och provocerande. Min bild var att sådant ska inte behöva förekomma i Sverige. Jag förstod inte vad det handlade om utan föll in i det allmänna tyckandet att vi har en socialtjänst som ska ta hand om dem. Jag gick också på lögnen om att det var organiserad ligor som utnyttjade tiggarna och att om jag gav dem pengar så fick de ändå inte behålla dem. En kort period trodde jag också på att tiggarna såg ned på dem som gav pengar. Att de skulle visa nån slags förakt. Och så var det den där grejen med att de har mobiltelefoner, då är man väl ingen ”riktig” tiggare.

Jag har haft det jättejobbigt med mina egna fördomar och de lögner som jag har behövt bearbeta. Som tur är finns det andra människor som är mer klarsynta än jag som har lyckats punktera de där myterna och lögnerna om de rumänska tiggarna. Människor som vågat närma sig dem, sitta ner tillsammans med dem, prata med dem och till och med bjuda hem dem för mat och dusch.

Mina ögon har öppnats men jag är fortfarande för feg för att närma mig dem på samma sätt som jag har gjort med våra inhemska uteliggare.

Den rumänska kvinnan med muggen har tagit över den svenska manliga tiggarens plats utanför mitt Coop. Vart han har tagit vägen vet jag inte. Har inte sett honom på ett tag.

Jag har reflekterat över mig själv varför jag inte ger henne den där tian, tjugan, femtiolappen och hundringen som jag gjorde till honom. Det urgröper ju liksom inte min ekonomi.

Det är mina rädslor och fördomar som ligger i vägen. Jag jobbar på det för jag vill vara bättre än så.

Christer Hansson

7 svar till “Kvinnan med muggen

  1. Och i nästa sekund ser man en mindre buss komma och släppa av ett helt gäng med tiggare och undrar om det är frågan om trafficking och om det är det – vad göra då? Ge? Inte ge? Äh fan, jag är kluven och också väldigt trött på att ha tiggare i varje gathörn eftersom det påminner mig om att jag faktiskt inte vet hur jag ska förhålla mig.

  2. Jag gör det enkelt för mig, har jag lösa pengar, så ger jag till den första jag stöter på. Det är dock väldigt sällan jag har kontanter då jag betalar det mesta med kort. Oftast rör jag mig inom samma område så då behöver jag inte fundera så mycket. Jag är övertygad om att jag har det ekonomiskt bättre än den man eller kvinna som sitter med en pappmugg och då ger jag alltid när jag kan.

    • Ja, svårare än så är det inte och du beskriver det med en ren tanke och själ. Jag har så många mentala hinder innan jag är där. Hjärnspöken helt enkelt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.