Den ensamma löparen frågade mig i går varför jag inte gav kvinnan med muggen min 10-krona som jag fick i växel när jag köpte jordgubbar.

Jag gillar när människor vågar ställa de där lite krävande frågorna för det sätter press på mig.

I många år har jag gett pengar till våra ”svenska” tiggare. Uteliggare och missbrukare, och ofta hör ju det ihop för att de ska orka med det livet. Jag har alltid varit mån om att försöka se människan i dem, försökt att byta några ord och dela livsberättelser med varandra. Till slut så lärde jag känna en man så pass väl att han blev min ”favorit”.

När han började stå utanför mitt Coop så träffades vi oftare än när vi spontant sprang på varandra på stan. Jag började ge honom större pengar ju mer jag fick kunskap om honom. Till slut kunde jag sticka till honom en hundring utan att blinka.

För några år sedan när de rumänska tiggarna dök upp på våra gator så upplevde jag det som stötande och provocerande. Min bild var att sådant ska inte behöva förekomma i Sverige. Jag förstod inte vad det handlade om utan föll in i det allmänna tyckandet att vi har en socialtjänst som ska ta hand om dem. Jag gick också på lögnen om att det var organiserad ligor som utnyttjade tiggarna och att om jag gav dem pengar så fick de ändå inte behålla dem. En kort period trodde jag också på att tiggarna såg ned på dem som gav pengar. Att de skulle visa nån slags förakt. Och så var det den där grejen med att de har mobiltelefoner, då är man väl ingen ”riktig” tiggare.

Jag har haft det jättejobbigt med mina egna fördomar och de lögner som jag har behövt bearbeta. Som tur är finns det andra människor som är mer klarsynta än jag som har lyckats punktera de där myterna och lögnerna om de rumänska tiggarna. Människor som vågat närma sig dem, sitta ner tillsammans med dem, prata med dem och till och med bjuda hem dem för mat och dusch.

Mina ögon har öppnats men jag är fortfarande för feg för att närma mig dem på samma sätt som jag har gjort med våra inhemska uteliggare.

Den rumänska kvinnan med muggen har tagit över den svenska manliga tiggarens plats utanför mitt Coop. Vart han har tagit vägen vet jag inte. Har inte sett honom på ett tag.

Jag har reflekterat över mig själv varför jag inte ger henne den där tian, tjugan, femtiolappen och hundringen som jag gjorde till honom. Det urgröper ju liksom inte min ekonomi.

Det är mina rädslor och fördomar som ligger i vägen. Jag jobbar på det för jag vill vara bättre än så.

Christer Hansson