Hon kämpade i ett år och jag tror många av oss som följt henne trodde att det skulle gå bra. 

Hon var så stark, kärleksfull och hade omsorg kvar för andra trots sin egen börda. 

Känns så overkligt att hon är borta och jag kan höra hennes röst inom mig och se bilder med hennes typiska manér. 

Jag lärde mig mycket av henne när hon var kursledare för mig och de senaste åren har vi båda tillhört gänget med kursledare i rikskatekumenatet. 

Sånt är livets förutsättningar, vi kommer sörja och sakna eller själva försvinna. 

Jag bär hennes röst, manér och kunskap inom mig och kommer låga det få komma ut när jag fortsätter att leda kurserna utan att hon är med oss, eller så är hon det. 

Christer Hansson