Tog en kort löprunda efter jobbet i Stockholm och vid biblioteket passerade jag en alkoholvinglig man som trakasserades av ett gäng unga killar.

De tyckte att det var underhållande att se hans reaktion när de kastade glåpord på honom.

Läget verkade ändå säkert för honom så jag fortsatte förbi.

På tillbakavägen var ungdomarna borta men den vinglige mannen var kvar och han tilltalade mig när jag passerade.

Han höll upp ett papper han ville att jag skulle läsa för honom. Först trodde jag att det var något han hittat men när jag läste högt för honom förstod jag att det var ett mail som skickats för att nå honom.

Jag förklarade vad det gällde och lämnade tillbaka lappen. Innehållet var av informativ karaktär skrivet så det var väl inget speciellt med det men mannen blev så rörd av att jag stannat och läst det för honom så det blev en manskram och handskakning där den ena av våra händer saknade fingrar.

Vi vinkade åt varandra när jag fortsatte mig löprunda och han stod där med sin lapp i handen.

Tänker på de utslagna i Karl-Bertil Johnssons julafton som blir så glada för de julklappar de fått trots att det är helt fel saker till fel person, men de är så tacksamma för att någon tänkt på dem, att någon sett dem och att någon pratat med dem.

Jag är glad att jag vågade stanna och skänka en stunds uppmärksamhet till den vinglige finskbrytande mannen med saknade fingrar på handen.

Christer Hansson