Skyndade mig ut till Lidingö efter att ha inspekterat dotterns nya lägenhet på Kungsholmen med ambitionen att hinna hämta ut nummerlappen och sedan ansluta till invigningsgudstjänsten i kyrkan.

Med gott tempo i alla moment av snabba promenader, hämta ut inlämnad väska på hotell och flytta den till nytt hotell och sedan ta tunnelbana och buss så han jag in i kyrkan lagom strax efter att det börjat.

Känns fint att få vara med om välsignelsen, tal, musik och fanor kvällen innan jag ska springa. Känns exklusivt eftersom jag nog är den enda av alla tusentals löpare som kommer springa under helgen.

Det bjuds alltid till middag efteråt och man vandrar tillsammans i fackeltåg mellan kyrkan och festlokalen. Nåt år vandrade jag nyfiken med, men vände i dörren för att jag kände mig obekväm, men i dag hade jag bestämt mig för att fullfölja hur jobbigt det än skulle bli.

Fin mat och gott att dricka och jag satte mig bredvid ett äldre par som visade sig att det var starten och hans fru, alltså han som skjuter startpistolen under alla lopp. Han har gjort det sedan 1965, det året jag föddes och hans fru har också varit funktionär sedan dess. Oj, vad mycket de hade att berätta.

Det hade de andra runt bordet också eftersom de också var mångåriga funktionärer med olika uppgifter. Så spännande att få höra det perspektivet på loppet.

Alla i lokalen kände alla på nåt sätt visade det sig och alla var engagerade i loppet så när jag fick frågan så blev svaret ”Jag springer loppet”.

Supertrevliga människor som delade sina berättelser och nyfiken lyssnade på mina upplevelser. Tal och skål i sann in invigningsanda

Tog bussen och t-banan tillbaka till Stockholm stad och kände mig som en del av Lidingöloppet mer än någonsin.

Christer Hansson