Lunch. Lunchade idag med en vän som jag lärde känna för 36 år sedan. Då när vi träffades och skildes åt med smärtande hjärta höll vi kontakten genom brevväxling. Vi skickade nog ett brev var per dag och jag har de jag fick av henne kvar i en kartong i källaren. Ibland telefonerade vi, rikssamtal som varade upp till två timmar till mina föräldrars förtret, dels för kostnaden, dels för att jag spärrade den enda telefonlinjen. Ibland tror jag syrran eller brorsan tjuvlyssnade genom att lyfta luren på den andra telefonen i huset.

Åren. Åren har gått och nån gång på 90-talet sprang vi på varandra på torget i Halmstad. Jag gjorde några tafatta försök till att mötas 2006 och 2015 vad jag minns, kanske har det hänt någon mer gång.

Rum i hjärtat. Man pratar ibland om att man har ett rum i hjärtat för någon så att man alltid bär den med sig och så är det med henne, jag har alltid burit henne, så det var en märklig känsla att 36 år senare sitta mitt emot varandra och föra ett samtal om det som var och det som är, om det som blev och det som inte blev. Vi var unga då och äldre idag, men ändå samma personer.

Hel igen. Ett stående skämt jag brukar köra med när någon på ett möte eller sammankomst frågar ”är det någon som saknar någon” är att svara – Ja, jag saknar brunetten jag träffade i Halmstad 1983 och har då syftat på henne. Nu har jag äntligen fått se och prata med henne igen och livet känns mer komplett.

Christer Hansson