Jag har alltid satt en ära i att klara mig själv och göra en grej av det. Tror att jag har det med mig hemifrån och kanske att den stoltheten ligger generationer tillbaka i släkten.

Det finns tillfällen då jag verkligen behövt hjälp eller borde tagit emot den utsträckta handen, finns till och med ett tillfälle av omtanke som jag oförskyllt fräste ifrån och det ångrar jag bittert i dag.

När jag läser Olof Röhlanders veckobrev får jag en a-ha upplevelse och insikt.

Christer Hansson