Ränderna verkar aldrig gå ur.

Min pappa frågade mig häromdagen om hur gammal jag är och vi skrattade gott åt att ingen av oss viste.

Jag ser igenom allt elände som han är drabbats av att nånstans långt där inne finns hans livsgnista, jävlaranama och glimten i ögat kvar och det är vissa saker i honom som jag märker att ränderna går aldrig ur.

Själv ligger jag i husvagnen och spelar min ”pepp-lista” från Spotify och gamla vibbar från förr kommer över mig och jag saknar att dricka öl med grabbarna och och spåra ur så där som grabbar gör när det blir för många bärs. Saknar att gå på krogen med polarna för att ragga. Livet var så enkelt på den tiden.

Att sakna något är inte samma sak som att jag vill eller kommer att göra det. Det jag saknar är en svunnen tid som aldrig kommer att komma tillbaka till mig för jag kommer inte att göra de valen.

Har inte smakat starkt på säkert 10-15 år och kommer aldrig att göra det igen. Drack min livskvot i unga år så det finns inget utrymme kvar.

Trivs med att träna, filosofera och äta så nyttigt jag pallar med. I begreppet filosofera ingår min tro för att tro är för mig att filosofera.

Men visst fasen vore det kul att festa till lite. Funderar på om jag ska dra igång ett Rave Party i kväll 😉

Christer Hansson