Är så fullt upp med farsans vård att jag glömmer bort mig själv, men ett tandläkarbesök för nån vecka sedan påminde mig om att jag också är värd att vårdas och tog mig i kragen och ringde det där samtalet till vårdcentralen som jag skjutit på så länge.

Hon var trevlig i luren, men gjorde allt på ett subtilt sätt att få mig att vända mig till något apotek istället för att kolla mina födelsemärken som jag bekymrar mig för.

Hon påminde mig om vårdskulden som uppstod under våren och jag ansåg att vara en del av den eftersom jag undvikit att belasta vården under den värsta pandemivågen.

Påminde henne om att jag redan betalt för att få vård och inte var beredd att göra det igen på ett privat apotek som profiterar på ohälsa.

Det löste sig och hon var mycket noga med att då får jag minsann 15 minuter hos en ung läkare och jag frågade vad jag skulle göra med den informationen.

Nja, svarade hon, de unga är ju noggranna och frågar om råd ifall de är osäkra. Passar mig utmärkt kontrade jag.

Förresten gick det bra hos tandläkaren. En ettårsuppföljning på en rotfyllning där allt läkt som de ska och tandbenet växt till sig igen.

Christer Hansson