När jag var liten och senare i mina unga år brukade jag förundras över fotografierna uppställda i bokhyllan när jag besökte en äldre släkting. Bilder av deras nära och vänner som gått bort.

Jag funderade mycket på det fenomenet och med stigande ålder har min hylla sakteligen börjat fyllas med fotografier på människor som jag hållit kär och som nu är någon annanstans i tillvaron. Några av dem har jag förstått och accepterat att livet har sin gång, medans andras bortgång förblir overklig.

Vad blir mitt liv utan dem? Ett annat liv där jag så sakteligen får ställa om och anpassa mig samtidigt som min egen vandring mot att bli ett fotografi på en hylla pågår.

Memento mori påminner mig om att hålla mitt sinne vaket och friskt för att kunna leva varje dag på mitt bästa sätt för mig själv och andra.

Christer Hansson