Det har varit en fruktansvärt stressig dag på jobbet. Minsta oförberedd händelse har nästan fått mig att gråta av panik och förtvivlan att inte få göra klar det som jag hade planerat att göra eftersom deadline höll på att passeras.
Det började redan på morgonen hemma innan jag stack till bussen. Var tvungen att städa undan och betala ut några räkningar för fackföreningen.
Hade till 95% bestämt mig för att ta med husvagnen till Lidingö eftersom jag kommer att få en lugnare lördag förmiddag innan start men jag hade ännu inte utfört någonting i det jag planerat att göra under måndag och tisdag så allt det blev jag tvungen att göra direkt efter jobbet, som om jobbet inte hade varit nog idag.
Så direkt när jag kom hem så packade jag både för Lidingö samt för tvådagarskonfefensen som jag åker på i morgon. Åkte ut till köpcentret för att köpa kattmat och sand. Ett lysrör till köket och mat och godis att ha i husvagnen. Åkte över parkeringen till Coop där jag fortsatte att handla inför helgen.
Åkte därifrån till mina föräldrar där husvagnen står och förberedde den. Packade in kläder, utrustning och mat. Kopplade på bilen så att det är klart att åka iväg direkt när jag kommer hem från konferensen.
Min mor skjutsade hem mig sent omsider och nu har jag packat upp det jag handlade till hemmet samt bytt det trasiga lysröret.
Är det värt att hålla på så här jämt och ständigt? Det finns liksom inga marginaler. Nu när jag ligger i sängen och är ikapp och nöjd med att jag kommer iväg på fredag eftermiddag med husvagnen så känns det ju bra. Det har nästan blivit ett beroende att ständigt vända det till synes omöjliga till det möjliga. Det finns ju ingen vinst i det mer än tillfredsställelsen att ännu en gång lyckats.
Christer Hansson