Det tog mellan 25 till 30 år för Gud att få mig innanför murarna. Det är inget tidsperspektiv för Gud, men för mig är det en tredjedel av livet.
Här i Halmstad var jag mycket i mina ungdoms- och tidiga vuxenår och vi var kungar i Tylösand, med mycket festande och brudar och jag var nog hetast av alla.
Det året vi peakade minns jag att vi åkte in från Tylösand till Halmstad för att dricka lunch. Restaurangen ligger kvar nästan vägg i vägg med kyrkan. Så som jag var då kan jag mycket väl tänka att jag ondgjorde mig över kyrkklockorna eller sa något förminksande om kyrkobesökarna när vi satt där och skrockade över våra tolvor tequila till lunch.
Jag har aldrig varit inne i S:t Nikolai kyrka under alla år som jag varit här, inte ens efter att jag givit efter Guds önskan om att jag ska följa hans sons vandring.
Var det därför som känslan av att åka hit blev så stark att jag till slut i ren desperation packade ihop vagnen i går och åkte hit.
I förmiddags var jag på gudstjänsten och blev så berörd av Gud att några tårar rann för min kind. Kan låta knepigt för den som inte tror, men jag kände att Gud har väntat på mig där inne i 30 år, jag skulle bara få mogna och växa till mig lite. Jag fick också en uppenbarelse om vad Gud vill med mig och hur jag ska förvalta mina gåvor.
Nu tror ni att det slagit över totalt på Chrille och det får väl bara som det är med det då.
Jag möttes av idel leende och nyfikna människor. Flera personer kom fram och presenterade sig och var nyfikna på vem jag var, så det blev ett par riktigt intressanta möten på den korta tiden mellan välsignelsen och kyrkkaffets sista slurk.
Det var som om den här församlingen och människorna väntat på mig och nu hälsade mig välkommen in innanför murarna och in i gemenskapen med hälsningen ”Inte ska du behöva sitta där utanför och skrocka Chrille! Gud vill något med dig också när du är redo för det!”
Tänk att ett kyrkobesök kan påverka och förstärka så mycket och då ska man ju betänka att jag redan är frälst och inne i svängen, men det var som om mina ungdomsår med sitt destruktiva beteende fick en punkt och ett avslut med en förståelse, förlåtelse och en stor välkomnande famn.
Christer Hansson