personbästa – Christer Hansson

”Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer”

Ja, så sjunger Kenta och så känner jag. Just idag är jag stark och just idag mår jag bra, jag förs framåt av kraftiga vindar. Jag har känt mig stark i löpningen i en månad nu så därför har jag väntat på just den här dan och det var så skönt när den äntligen kom.

Det senaste två åren har kroppen känts sur på något vis. Jag har tränat men resultaten på tävlingarna har uteblivit, de har till och med blivit sämre. Jag vägrar att skylla på åldern och finna mig i det så därför har jag enträget kämpat vidare med mål att slå mitt personbästa i maraton som tidigare var 3:26. Har inte varit i närheten av det efter att jag tog det.

Den här säsongen har startat på ett sätt som förvånar mig själv. Kroppen har levererat mer än jag vågat hoppats på trots att min värk i den är högre än på många år, men surheten i den är borta. När det är dags för tävling så levererar den. Så därför har jag gått och väntat på just denna dag och hoppats på den. För jag har längtat efter att få göra en maraton-tid som jag kan vila i utan att känna att jag måste slå den igen och nu har jag den. 3:18.

Jag har stuckit ut hakan och sagt att jag ska ta personbästa i dag och jag gjorde det. För att klara en sån sak så måste allt falla på plats samtidigt och det har det uppenbarligen gjort i dag. All träning i 20 veckor satt som den skulle i kroppen. Alla förberedande tävlingar har gett goda föraningar. De närmsta dagarnas förberedelser har givit optimalt resultat. Min rutin på maraton har hjälpt mig idag under loppet. Vädret var perfekt med en blandning av värmande sol och svalkande lätt regn och vind. Jag mår mentalt bra och har haft en fantastiskt stöd av mina vänner. Allt liksom sammanföll i en gemensam punkt vilket gjorde att jag kände mig stark och kunde trampa på ordentligt hela vägen.

Just vädret var det mest nyckfulla och oberäkneliga i dag. Efter mardrömsmaran 2012 så har jag alldeles för stor respekt för vädret och går på säkerhet vad det gäller val av tävlingsdräkt. Jag var på väg (med facit i hand) att välja för varmt i dag men i sista stund så ropade speakern ut att vi skulle våga ta linne och kortbrallor och det visade sig vara rätt val. Likväl som jag är rädd för att hamna i samma situation som 2012 så hatar jag att bli varm när jag springer så det är en viktig faktor hur man väljer kläder till ett lopp.

Jag är också nöjd med att jag vågade springa en mara i lätta skor utan dämpning. Det trodde jag aldrig skulle hända mig när jag en gång i tiden började springa i de mest dämpade skor som finns på marknaden just för att mina fötter behövde det då. Fötterna har tydligen utvecklats i samma takt som med allt annat i min kropp för det krävs en hel del att springa i de lätta odämpade, men fixar man det så är det en stor fördel.

Vid 10 kilometerspasseringen så fick jag en tid som jag kände att det var värt att satsa på PB. När jag svängde in på Djurgården stod min vän från Löpex där för att langa till sin fru bl.a. När jag var inne hos honom i veckan så sa han att han skulle langa gel till mig om han såg mig och det gjorde han och det gav mig extra kraft. Vid halvmarapasseringen så låg jag fortfarande inom tidsramen och då kände jag att nu eller aldrig, den här är kanske min enda chans så jag måste ta den. Plockade fram i tanken alla lyckönskningar jag fått av mina vänner och de bar mig hela vägen i mål. Det gjorde fruktansvärt ont de två sista milen och det är det som är utmaningen att tänka bort och fortsätta att springa i samma tempo. Vill skänka en tacksamhetens tanke till de klubbkompisar som avstod att tävla idag och istället stått efter banan och hejat på oss. Det ger enormt mycket kraft när jag är nere i en svacka.

När jag passerade 30 kilometersmarkeringen såg jag på klockan att det var upp till mig att välja om jag ville slå personbästa. Jag blev förvånad över den goda marginal som jag hade och jag kände redan där att det skulle gå vägen så då blev jag alldeles tårögd av lycka. Kanske därför jag såg helt galen ut när jag passerade Maria vid 40 km och bara hade att spurta in de sista två.

Fick draghjälp av en klubbkompis de sista tre och det var värt mycket. Struntade i de sista vätskekontrollerna för att vinna lite tid. En fantastisk lycka bubblade upp i mig när jag förstod att jag slaktat mitt personbästa på maraton med ca.7 minuter. Var kom de krafterna ifrån? 🙂

Har haft en skön ”after run” här på campingen med bastuprat med några andra medlöpare om loppet och våra upplevelser.

Lite bilder från dagen:

Min dröm som går i uppfyllelse. Röd linje full med maratonlöpare 🙂