Jag märker på mig själv att jag blivit känsligare och att tårarna ofta kommer när jag blir berörd.
Kanske det hänger samman med det som Raymond Ahlgren skriver om att det finns en del i det inre som vill ut.
Jag lägger ut Raymonds text här eftersom allt inte kommer med i FB-länken
NÄR KROPPEN GRÅTER
Jag tänkte dela en lite mer personlig sak med dig. För kanske du känner igen dig. Kanske du känner någon som går igenom samma sak? Kanske det hjälper dig på något sätt.
Den senaste tiden har varit oerhört omtumlande. Jag har hela mitt liv tacklats med hjärnspöken och på olika sätt slagits tillbaka. Receptet har varit förnekelse, självmediciniering och okontrollerad ilska.
De första 25 åren var det alkohol, hasch och piller. De senaste 12 åren har det varit personlig utveckling. Och det sistnämnda är det som har fungerat. Såpass väl att jag glömde bort den kanske viktigaste grundregeln inom all personlig utveckling – man är aldrig färdig!
Så kom Tina in i mitt liv för 7 år sedan. Och långsamt började jag öppna upp – på riktigt. Jag träffade en kvinna som ville ha mig men som inte behövde mig. Det var helt nytt för mig. Och nyttigt.
Med Tina i mitt liv fortsatte jag på den inslagna vägen med personlig utveckling, tämjande av egot och ökad medvetenhet. På scener runtom i landet, på riksradio, tv och workshops delade jag utan problem med mig av mina barndomstrauman. Och jag delade dessa såpass mycket, ofta och ärligt att läkandet verkligen kom igång och fick fäste i mig.
Men de senaste åren började jag göra det jag alltid säger åt andra att inte göra – nämligen att sluta jobba på sig själv. Jag hade fallit i den fälla som jag själv varnat för – jag hade tämjt ett ego bara för att upptäcka att ett nytt vuxit sig starkt. Jag hade bytt ut det ytliga egot mot ett andligt dito. Och inom mig fanns en lite kille som just börjat få komma till tals. Som just börjat bli hörd. Nu kröp han ihop igen i en mörk vrå inom mig.
Och nu – den senaste tiden fick pojken i mig nog och började göra sig hörd igen. Nu genom min kropp. Genom gråt. Gråt som bara kommer. Okontrollerat, oannonserat och till en början även ovälkommet. Och minsta sak kan trigga det. Som när USA:s president Trump i en tv-sänd presskonferens meddelade att när en nation använder nervgas för att ha ihjäl sina egna och bland dessa även små spädbarn – ja, då har en gräns korsats. ”Då har även jag fått nog!” sa han med myndig stämma. Och jag började gråta som en mormor på bröllop. Till Donald Trump? Go figure!
Så jag ringde Tina och berättade. Och hon frågade ”Är det i känslor du gråter eller är det kroppen som gråter?” Jag tänkte efter en liten stund och svarade slutligen ”Jag tror att det är kroppen.” Och det fick mig att tänka efter – och slutligen inse. Jag kanske talar öppet om misshandel, saknaden av min syster, min pappa, min barndom och de sexuella övergreppen i 7-års åldern. Men det är inte processat. Det är inte klart. Den insikten fick mig att börja acceptera gråten. T om välkomna den.
En jobbig sak med psykisk ohälsa är att den inte syns. Ett brutet ben eller en blåtira är lätta att få sympatier för. Men ångest och depression och alla jävla hjärnspöken en människa bär inom sig är i princip omöjliga att förklara. Och därmed också fullkomligt omöjliga för andra att förstå. Man känner så grymt ensam med det avgrundsdjupa mörker som man till vardags väldigt förenklat kallar för depression.
Och många av oss visar inte detta utåt. Vi biter ihop och kämpar vidare. En del uppfattas som starka, självsäkra människor som klarar allt. Men denna sjukdom är helt fri från fördomar – den drabbar precis vem som helst. Rik som fattig, svart, vit, gul eller randig. Den skiter i religion och ras. Kanske är det en mamma, en ”supermorsa” som du trott klarar allt. En äkta man som du sett som stor, stark och framgångsrik. Vi finns överallt så låt inte det yttre blända dig. För den är ofta bara en fasad. En fasad bakom vilken en ett litet barn gråter tyst.
Självmedicinering och missbruk kommer i alla olika former. Alkohol är lätt att se och upptäcka. Men mat, sex, spel, karriär och pengar kan mycket väl också vara olika former av missbruk – alla ämnade att göra en sak – slippa känna efter.
Vad jag vill säga med det här är hur viktigt det är att som drabbad även låta de jobbigaste känslor komma fram och göra sig hörda. Och hur viktigt det är som anhörig att inte falla för och gå på alla de märkliga förklaringsmodeller och ursäkter vi kommer med för att slippa känna. För även om det till en början kanske är nödvändigt så är det inte sjukskrivning eller piller vi behöver i längden. Det är ett lyssnande öra och en kram. Och någon som säger ”Jag hör dig!”
Jag hoppas denna text hjälper någon och önskar dig en glad Påsk!
Lyssna gärna på Rag’n’Bone Mans låt Human.
Den berörde mig eftersom den påminde mig om att ibland orkar man bara inte vara stark. Man är bara mänsklig. Och den fick mig också att gråta… såklart.
Gå in på Raymonds sida för att läsa mer 🙂
Christer Hansson
Christer Hansson · Grill Studios 