Så lång är fastan, och nu under stilla veckans första dagar når fastetiden sin höjdpunkt. Många tänker sig fastan som en tid med en massa förbud. Man får inte göra något roligt och man får inte äta vad man vill. Visst handlar det om i många traditioner om att avstå från mat, men alla traditioner bottnar egentligen i att få mer tid för Jesus och se över sitt liv. Fastan är ju en förberedelsetid för Påsken, och som en inledning till stilla veckan får vi ställa frågan, följer jag budet att älska?
Andlig läsning är mat för själen. Då vi sakta låter Bibelns ord eller en god andlig bok tränga in i oss och fylla våra hjärtan, blir vi annorlunda. ordet blir sakta till liv i oss och förvandlar hela vår varelse. Andlig läsning är att låta det gudomliga Ordet ta sin boning i oss. I och genom Jesus Kristus blev Gud människa för oss för länge sedan. I och genom att vi läser Guds Ord och begrundar det blir Gud människa i oss nu och gör oss till levande Kristus-människor för vår tid.
Låt oss fortsätta att läsa Guds Ord med kärlek och djupt allvar.
Att läsa handlar ofta om att skaffa information, få nya insikter och ny kunskap eller lära sig ett nytt område. Detta kan leda till examina, betyg och diplom. Med andlig läsning är det emellertid annorlunda. Då läser man inte bara om andliga ting, utan man läser om andliga ting på ett andligt sätt. Detta kräver en vilja att inte bara läsa, utan bli läst, inte bara behärska orden utan låta sig behärskas av dem. Så länge som vi läser Bibeln eller en andlig bok enbart för att tillägna oss kunskap, hjälper läsningen oss inte i det andliga livet. Vi kan bli mycket insiktsfulla när det gäller andliga ting, utan att bli sant andliga människor.
När vi läser på ett andligt sätt, öppnar vi hjärtat för Guds röst. Ibland måste vi vara beredda att lägga boken åt sidan och bara lyssna till vad Gud säga oss genom bokens ord.
Goda herdar är villiga att lägga ner sina liv för fåren. Som andliga ledare som vandrar i Jesu fotspår är vi kallade att lägga ner våra liv för vårt folk.
Att lägga ner sitt liv kan i vissa fall innebära att dö. Men främst betyder det att göra sitt liv – med dess sorg och glädje, förtvivlan och hopp, ensamhet och närhet – tillgängligt för andra som en källa till nytt liv.
En av de största gåvor vi kan ge andra är oss själva. Vi erbjuder tröst och lindring, särskilt i svåra stunder, genom att säga: ”Var inte rädd, jag vet vad du går igenom och jag är med dig. Du är inte ensam”. På så sätt är vi Kristus-lika-herdar.
Andlig ledarskap är den gode herdens ledarskap. Som Jesus säger, goda herdar känner sina får, och deras får känner dem. Det måste finnas ett samförstånd mellan herdar och får. Goda ledare känner sitt folk, och folket känner dem. Där finns ömsesidig tillit, ömsesidig öppenhet, ömsesidig omtanke och ömsesidig kärlek. ska vi följa våra ledare kan vi inte vara rädda för dem, och ska vi leda våra eferföljare behöver vi deras uppmuntran och stöd.
Jesus kallar sig själv den gode herden för att visa vilken djup närhet som måste finnas mellan ledare och dem som de har ansvar för. Utan en sådan närhet blir ledarskapet lätt till förtryck.
Vi brukar betrakta människor med stor auktoritet som personer som är högre upp och längre bort, som är svåra att nå. Men andlig auktoritet kommer ur medkänsla och växer fram ur en djup inre solidaritet med dem som står under auktoriteten. Den som är helt och hållet lik oss, som har djup förståelse för vår glädje och smärta, tillförsikt och längtan, och som är villig att vandra med oss – han är den som vi gärna ger auktoritet och vars ”underlydande” vi gärna blir.
Det är den medkännande auktoriteten som ger kraft, som uppmuntrar, som lockar fram dolda förmågor och som får underbara ting att hända. Sann andlig auktoritet har sin plats i spetsen av en upp-och-nedvänd triangel. Den stöder och lyfter upp i ljuset var och en som går in under dess ledarskap.
Auktoritära personer har en stark tendens till att dela in världen och personer som de älskar och sådana som de hatar, föraktar eller fördömer.
Det kategoriska hatet placerar personen i ett slutet rum, målar alltså in sig i ett hörn med sina åsikter.
För att undvika kärlek/hat-fällan så är det klokt att använda sig av tanken att ”Jag kommer alltid att älska dig, även m jag hatar en del av det du gör.” Det är definitivt möjligt att på en och samma gång älska personen och hata hans beteende.
Hatet är en reagerande känsla (och inte en inspiration till en konstruktiv handling), vars huvudeffekt är att kasta den hatade in i ett emotionellt kaos av usinne, ilska och förstening och antingen den tysta upprördhet som följer av handlingsförlamning eller den totalt ineffektiva stammande som följer med paniken.
Logiken är enkel: om du hyser förhoppningar för egen del, om du har en vision av hur storartat livet kan bli för dig, varför då inte hysa samma förhoppning för alla andra? Hur ska mänskligen någonsin kunna utveckla alla sina inneboende möjligheter till gemensam lycka om folk ine bara ger upp hoppet för varandra utan samtidigt ger upp hoppet för egen del, vilket du delvis gör varje gång du ger upp hoppet för någon annan person? Hur ska du någonsin kunna hjälpa någon (dig själv inräknat) genom att klumpa ihop somliga till sådana du hatar och andra till sådana du älskar?
Om du ska kunna godta dig själv som fullkomlig i nuet, måste du låta det ”som är fullkomligt” (ditt hela eller kompletta jag) komma just nu, och glömma ditt jagförlamande hat mot någon annan, dig själv inkluderat.
Det rätta förhållandet kan vara ”Jag kan hata vad människor gör, men jag behöver aldrig hata någon annan person; därför står kärlek och hat egentligen aldrig i motsats till varandra när det gäller andra människor.
Om det är något som praktiskt taget alla stora tänkare har understrukit, så är det vikten av att i det egna livet göra sig av med kärlek/hat-dikotomin. ”Du ska älska din nästa såsom dig själv.”
”Om du inte kan älska din nästa ovillkorligt (oavsett hur kraftigt du kanske opponerar dig mot vad han gör), kan du inte heller älska dig själv ovillkorligt.” Det vill säga, du är ödesbestämd att älska din nästa exakt lika mycket som du älskar dig själv, oavsett av hur mycket eller hur lite det är. Om du hatar din nästa och beter dig på ett sätt som är nedbrytande för hans liv, är det exakt mått på hur mycket du hatar dig själv och hur jagnedbrytande du är i din egen tillvaro.
Valet är ditt. Du kan fortsätta att dela upp människor, aktiviteter, händelser tankegångar eller vad du vill i sådant du hatar, och sådant du inte hatar, eller också kan du bryta dig loss från detta ständiga uppdelande till förmån för det holistiska, ”gränslösa” inställningen genom att helt enkelt bestämma dig för att älska dig själv och alla andra människor så mycket du kan, genom att vägra att bli upprörd eller handlingsförlamad av ett hat mot dem eller deras handlingar.
Folk som lever nära varandra kan göra varandra mycket illa. När Jesus valde sina tolv apostlar var Judas en av dem. Judas kallas förrädare. En förrädare är, enligt den bokstavliga innebörden i det grekiska ordet, den som överlämnar någon till lidande,
Sanningen är att vi alla har ett stycke förrädare i oss, för var och en av oss överlämnar sina medmänniskor till lidande på något sätt, någon gång, för det mesta oavsiktligt och kanske utan att förstå det.
Många barn känner, även som vuxna, djup bitterhet mot sina föräldrar för att de har beskyddat dem för mycket eller för litet.
När vi är villiga att bekänna att vi ofta överlämnar dem vi älskar i lidande, trots goda avsikter, har vi lättare att förlåta dem dem som sårar oss, oftast utan att mena det.
Det svåraste lidandet kommer ofta från dem som älskar oss och dem vi älskar. I relationerna mellan man och hustru, föräldrar och barn, bröder och systrar, lärare och elever, präster och församlingsmedlemmar – i de relationerna uppstår de djupaste såren. Ännu sent i livet, ja, även sedan de som sårat oss för länge sedan är borta, kan vi fortfarande behöva hjälp att reda ut vad det var som hände i dessa relationer.
Den stora frestelsen är att fortsätta att anklaga dem som stod oss närmast för det vi nu står i. Vi säger: ”Du har gjort mig till den jag är nu, och jag hatar den jag nu är.” Den stora utmaningen är att se sina sår och sig själv som något annat än det som andra människor gjort oss till. Inte förrän vi kan bejaka vår gudagivna personlighet som kärnan i vårt väsen kan vi förlåta dem som sårat oss.
Ibland överväldigas vi så av sorgen att vi inte längre kan tro på glädjen. Livet tycks inte vara annat än en bägare fylld till brädden med krig, våld, främlingskap, ensamhet och ändlösa besvikelser.
Vid sådana tillfällen behöver vi vänner som påminner oss om att krossade druvor kan ge välsmakande vin. Det kan vara svårt att tänka sig att någon glädje kan komma ur sorgerna, men när vi steg för steg följer vänners råd, även om vi inte än kan ta till oss det de säger, finner vi en dag glädjen som tycks förlorad, och sorgen blir uthärdlig.
Christer Hansson · Grill Studios 