Jag lever med skuld. Dels händelser som tangerar det som Olof Röhlander skriver om i sitt veckobrev ”Din termos i gryningen” och sedan saker som jag under åren sårat andra människor med.
Varje gång skulden gör sig påmind känns klumpen och obehaget i magen.
Livet måste gå vidare och det gör det med eller utan oss och det vi kan göra är att leva det varje dag på ett för oss och andra bästa sätt utifrån de förmågor och resurser vi har.
Leva med skuld
Christer Hansson
Först och främst så behövde jag gå i mässan för att be om förlåtelse inför händelser i det förflutna som bubblar upp ibland. Ville också tända ett ljus för min vän som gick bort igår efter ett års kamp.
Att regelbundet gå i kyrkan är att regelbundet befinna sig i liv och död, glädje och sorg, stolthet och skuld. Det är så sammansatt som livet är, man kommer inte undan men man är samtidigt beredd, vaken och medveten.
Så i samma stund som jag sörjer min vän och känner skuld och ånger för händelser i det förflutna kan jag glädjas åt gemenskapen med de övriga gudstjänstfirarna i mässan och på kyrkfrukosten därefter. Att leva med kyrkan är att ständigt vara mitt i livet
Christer Hansson
Christer Hansson
Nu har jag om några timmar varit här i en vecka och nu infinner sig den där känslan av ”får jag göra så här”. Alltså, är det okey att vara borta så länge, jag kanske borde åka hem?
Känner igen känslan, den kommer varje år. Vart kommer den ifrån? Kanske från bardomens somrar då vi åkte på semester tre gånger kanske under hela min uppväxt. Eller är den sprungen ur nutid och min pliktskyldiga känsla till att arbeta? Kanske är det någon annan mekanism som ligger bakom.
Christer Hansson
Jonas Gåde funderar från sin hängmatta om skuld och självkänsla. När han kommer till paritet om relationer så känner jag igen mig direkt som den givande A som bara skapar skuld hos person B. Aha! En pusselbit till att se hur jag ska bryta mitt mönster att falla in i destruktiva relationer.
Förhållandet mellan skuld och självkänsla.
Christer Hansson
Christer Hansson · Grill Studios 