religion
Javisst, så står det i Bibeln, men vet du hur många de är? Sätt i gång med att räkna dem nu under predikan. Om du har för många och inte hinner klart, dela på kalufsen och spara ena sidan av mittbenan till nästa söndag.
Om du är med i en hyfsat ung och trendig församling kan du istället försöka räkna antalet gudstjänstfirare med naturlig hårfärg, det vill säga icke – färgat eller -slingat hår.
Tror banne mig att det största suget är borta. Igår var det riktigt jobbigt med rastlöshet, huvudvärk och svårt med koncentrationen. Idag känns det tvärtom, riktigt bra, med positivitet och energi.
Att fasta är en mänsklig nödvändighet. Som fri, och därmed ansvarig för sitt liv, väljer varje människa vad hon skall säga ja och nej till. Våra val formar oss. Vi står i vår fulla rätt att slösa bort våra liv. Vi har också möjligheten att bevara vår värdighet. Vi kan hänge oss åt det som deformerar vårt ansikte. Vi kan också överlåta oss åt det som förädlar vår själ. Att fasta vilar på insikten om människans svindlande kapacitet. Vi är förmögna till det mest fasansfulla. Vi bär också på fröet till det gudomliga. Vad det blir av våra liv står inte i förhållande till vår förmåga att lyfta oss själva i håret, utan till vilka makter vi lierar oss med. Nåden är den största kristna tanken. Frälsningen är en oförtjänt gåva. Men när Gud öppnar sin hand och räcker oss sina gåvor väljer vi hur vi förvaltar dem. Det är här fastan kommer in i bilden. Att fasta är att ta sig själv på allvar. Det är att tänka stort om livet och förvalta gåvan att vara människa.
Somliga säger att det bara är att läsa rakt upp och ner ur bibeln och sedan göra så, för att det är Guds vilja. Bibelns grundspråk är hebreiska och grekiska. Man måste försöka att välja tolkningsväg bland de många möjligheter som texten öppnar för. I den första skapelseberättelsen som inleder gamla testamentet får människan ett uppdrag i förhållande till jorden om brukar översättas med ”lägg den under er, en kan också översättas med våldta den”. I den andra skapelseberättelsen i kapitlet efter får människan ett helt annat uppdrag, nämligen att bruka jorden, vilket också kan översättas med ”tjäna den”. Den som söker efter ett glasklart budskap i bibeln får problem redan här.
Just när det gäller Bibeln så är tolkningsläget svårare än när det gäller exempelvis en tidningsartikel. Artikelns författare delar oftast tid, plats och språk med sina läsare. Dessutom har en tidningsartikel oftast bara en författare och en redaktör och det står oftast klart och tydligt var texten handlar om. Gamla testamentets berättelser har berättats och skrivits ner och skrivits av i årtusenden. Inte en enda av texterna har en säkerställd författare och för samtliga av alla texterna är det tydligt att man kan se spår av redaktion, ofta i flera omgångar. Det finns ingen författare som man kan ringa upp och fråga ”hur tänkte du här?” Vi är hänvisade till det som har blivit kvar av texten och tolkningstraditionen. Samtidigt har de här texterna haft ett så ofattbart inflytande genom historien att det fortfarande är ett vanligt retoriskt grepp att hänvisa dit för att söka stöd för en åsikt. Man måste fråga sig, ”vad vill texten vara?”, för ganska ofta verkar texten hellre vilja vara en bra berättelse än en lagbok, och om texten vill vara en bra berättelse så kanske det är mest juste att lyssna på den som sådan. Om texten däremot vill säga sanningen om Guds vilja kanske det mest rimliga är att fråga sig ”Guds vilja enligt vem, i vilken tid, med vilka anspråk och vilka konsekvenser?” Och när jag kommit fram till vad texten vill vara, är det då givet att ja ska lyda den? Varför i hela världen då? Varför just den och inte någon annan text? Varför just den och inte någon klok människa som jag litar på? Varför just den och inte många texter? Lydnad är inte en paradgren för många av människorna i gamla testamentet. De här texterna handlar om människor som kämpar med livet och som försöker att förstå, precis som i all annan bra litteratur. Syftet med de här texterna kanske inte skiljer sig så mycket från andra berättelser. Meningen kanske inte är att vi ska lyda, utan tänka efter.
De orden som inleder fastan, med korstecknande på pannan.
Fastandet har gett tiden dess namn. Fastandet får inte förstås fel. Det är inte i första hand ett sätt att späka sig. Tvärtom, fastandet hjälper mig att se det som jag mår bra av. Därför är det bra att jag frivilligt avstår från det ena eller det andra som jag annars självklar konsumerar. Det låter mig finna ett svar på frågan: Vad behöver jag verkligen till mitt liv och vad är kanske vacker, men ändå ganska så onödig biverk. Jag blir även mera tacksam för allt detta som jag annars tar bara för givet. Att fasta, att avstå frivilligt från någonting ger mig även nya erfarenheter: om jag t.ex. under fastetiden avstår från tv-tittandet eller Internet-chattandet då får jag även friheten att kunna läsa en god bok, eller vara mera tillsammans med min familj, mina vänner, eller få tid över för att tänka efter. Att avstå, att fasta är alltså inte självplågeri, utan det gör oss fria för nya erfarenheter. Att ge allmosor och att fasta: det är två verktyg som vill hjälpa oss att upptäcka det väsentliga i livet, det som blir kvar, även när våra kroppar har reducerats till en liten hög aska.
Jag önskar er alla en god fastetid!
Christer Hansson · Grill Studios 