Christer Hansson · Grill Studios

Kategori: Funderingar

  • Normalisering?

    Jag väger nu 75 kilo och det anses av de flesta i min omgivning vara anorektiskt, trots att jag fortfarande ligger inom mitt BMI-område. Är vi så ovana idag att se människor med den vikten som kanske i grund och botten är en normalvikt?

    Dethär skapar en känsla av utanförskap, att som 45-årig man inte bära runt på den obligatoriska kulmagen som förväntas att finnas där och uppenbarligen tillhör normaliseringen.

    Det var så befriande igår när jag sprang Göteborgvarvets seedningslopp att få göra det tillsammans med alla andra ”anorektiker” som deltog och som troligtvis också gjort samma uppoffringar och fått möta småjävlar på bron. Då kände jag gemenskap, förståelse och normalisering.

  • Småjävlar på bron

    Du står vid ena änden av en bro. På andra sidan bron finns något som du gärna vill ha, uppnå eller uppleva. Du bestämmer dig för att lämna den sidan av bron som du varit på så länge, mycket på grund av tryggheten och igenkännandet. Bron ser framkomlig ut och du börjar att promenera mot ditt mål. När du kommit en bit så ser du någon komma emot dig och när den kommer närmre så ser du att det är en liten jävel. Den gör allt för att stoppa dig och vända om men du lyckas med viss möda ta dig förbi. Då ur ingenstans så kommer en hel armé av småjävlar och motar dig tillbaks. Den här gången har du inte kraft, ork eller motivation att ta dig förbi jävlarna utan du återvänder till din trygga utgångspunkt och på så sätt missar din möjlighet att ta dig till ditt mål på andra sidan bron.

    När jag satte upp mina mål för den här löparsäsongen så insåg jag att jag var tvungen att gå ner i vikt för att klara dem. Jag fick ”välmenande” kommentarer som ”Var ska du ta de kilona ifrån, du har ju inget att ta av?”. Uppenbarligen hade jag det, typ 11 kilon som satt runt magen och midjan och som var fullt synliga.

    När det började att synas på mig att jag blivit smalare så fick jag uppmaningar som ”nu får du inte gå ner mer, det blir inget kvar av dig”.  Klart att jag måste få gå ner mer. Jag var ju bara halvvägs till min målvikt som jag satt upp och nu när jag uppnått den så finns det mesta kvar av mig.

    När jag nådde min målvikt så löd kommentarerna ”Du har gått ner väldigt mycket, det syns. Hur mår du egentligen?”. Ja, som sagt så hade jag bestämt mig för att gå ner 11 kilo för att nå mina löparmål och jag mår bättre än någonsin.

    Om de här subtila ”småjävlarna” hade fått mig att vända på bron så hade jag inte gjort min personbästa tid på 10 kilometer igår, och det i säsongens första lopp.

    Tänk om jag hade fått kommentarer som ”vad målinriktad du är”, ”jag tror på dig”, ”ja, jag ser att du bär på några kilon extra, det kommer nog att göra skillnad”, ”Grattis till att du nått uppsatt mål!”. Vad mycket enklare det hade varit att ta mig över bron då.

  • De fattigas gemenskap

    Det finns många former av fattigdom: ekonomisk, fysisk, emotionell, psykisk och andlig fattigdom. Så länge vi främst relaterar till varandras välstånd, hälsa, stabilitet, intelligens och styrka, kan vi inte uppleva sann gemenskap.

    Gemenskap är inte en talangshow där vi får andra att häpna över vår begåvning. I gemenskapen bekräftas och accepteras vår fattigdom, inte som något som vi måste lära oss att leva med så gott vi kan, utan som källa till nytt liv.

    Varje levande gemenskap i någon form – familj, församling, tolvstegsprogram eller annan grupp – utmanar oss att mötas i fattigdomen, i tro på att vi där kan upptäcka vår rikedom.

  • Bryt inte av det knäckta strået

    En del människor vill gärna göra sig av med allt som är en aning skadat. I stället för att reparera det säger de: ”Äsch, jag har inte tid att laga det, jag kan lika väl kasta det i soptunnan och köpa nytt.” Ofta behandlar vi människor på samma sätt. Vi säger: ”Han har ju problem med spriten; hon är ju ganska deprimerad; de har ju misskött firman…det är nog bäst vi låter bli att engagera oss.”

    När vi vänder folk ryggen på grund av de brister vi tycker oss se, hämmar vi dem. Vi ignorerar deras gåvor som ofta finns gömda i bristerna.

    Vi är alla knäckta strån, antingen brustenheten är synlig eller ej. Om vi lever i medkänsla, upptäcker vi att styrkan finns i svagheten och att all sann gemenskap egentligen är de svagas kollektiv.

  • Återerövrat köksbord

    Det har bott en katt där i flera år men nu är det mitt igen 🙂

  • Flexibilitet är viktigt

    Träd ser starka ut i jämförelse med ogräset på åkern. Men när stormen kommer rycks träden upp med rötterna, medan ogräset som vajat för vinden förblir rotat och reser sig när stormen har lagt sig.

    Flexibilitet är en dygd. När vi klamrar oss fast vid våra positioner och inte är villiga att låta hjärtat vaja litet fram och tillbaka efter andras idéer eller ageranden, bryts vi lätt ner. Att vara som ogräset är inte att vara menlös. Det är att röra sig en aning för tidens vind samtidigt som man förblir väl förankrad i jorden. En humorlös, orubblig, dogmatisk oböjlighet i mötet med det som är nytt eller aktuellt kan göra oss modlösa och bittra. Låt oss vara flexibla men ha djupa rötter.

  • Vägen till regnbågen

    Jag har rest genom världen och ej haft ett mål. Inget hem, ingen enda vän. Jag kommer från ingenstans och jag går som i trans på min väg till regnbågen. Fråga ej varför, jag vet inget svar, jag går som i drömmen än sen? Det är bara så och jag fortsätter gå bort till slutet av regnbågen. Det sägs i en saga att silver och guld finns vid slutet av regnbågen. Men jag säger dig att det finns en helt annan skatt vid slutet av regnbågen. Någonting väntar vid vägens slut, något som jag ej funnit än. Genom hetta och damm går min väg ända fram till slutet av regnbågen.

    0o

  • Sann närvaro

    Att vara hos en vän som lider svårt är inte enkelt. man känner sig besvärad. Man vet inte vad man ska göra eller säga eller hur man ska reagera på vad man får höra. Det är frestande att säga sådant som mer bottnar i egen rädsla än i omtanke om den som plågas. Ibland säger man ungeför: ”Du verkar må mycket bättre idag än i går”, eller: ”Du blir snart dig själv igen”, eller: ”Du kommer säkert över det här.” Men ofta vet man att detta inte är sant, och det vet vännen också.

    Vi behöver inte hålla på med låtsaslekar inför varandra. Vi kan säga bara: ”ag är din vän, jag är glad att få vara här hos dig.” Vi kan säga det i ord eller genom beröring eller tystnad. Ibland är det bra om man säger: ”u behöver inte prata. Blunda. Jag är här hos dig och tänker på dig, ber för dig, älskar dig.”

  • Ecklesiastikdepartementet

    Det gamla fina, som bytte skepnad

    Ecklesiastikminister Ragnar Edenman

  • Do it

    Twenty years from now you vill be more disappointed by the things you didn´t do than by ones you did do. So throw off the bowlines. Saile away from the harbor. Catch the trade winds in your sails.

    Explore. Dream. Discover