Länkar till Olof Röhlanders nyhetsbrev som den här veckan handlar om att gå vidare.
Fick en insikt när jag läste det eftersom jag ofta fastnar i att försöka bli förstådd och förstår nu att ibland är det dömt att misslyckas, inte på grund av mig utan den andra.
Christer Hansson
En text skriven av Andreas Kullberg på Time2Change
Borde och måste.
Två ord som är väldigt vanliga och som är särskilt vanliga hos människor med mycket stress i sitt liv. Så ta en titt och lyssna efter om det är två ord som du använder med hyfsat hög frekvens. De människor som mår bra och som samtidigt åstadkommer fantastiska saker lever väldigt lite med borde och måste och mer med vill och väljer.
Borde och måste är båda ”utifrån-ord”, dvs det är för att leva upp till någon annans krav och förväntningar som vi gör det vi gör. Inte för att vi vill eller väljer.
Måste innehåller ett krav som dränerar lusten i aktiviteten. Borde är något som vi gör för att leva upp till vad vi upplever som en moralisk/etisk/hälsosam/etc standars som andra förväntar sig. Upplever.
När du väljer att göra något så tar du tillbaks makten. Eller vill göra något. Du gör det av en anledning som du har valt. Du fokuserar i allmänhet på slutresultatet mer än på själva aktiviteten, eller hur? Vilket i sig bygger lust och motivation.
Hur kul är det att Borde göra något? Eller måste. Det är hela tiden för någon annans skull, rent mentalt.
När du börjar fundera på vilka av dina mål som är borde och måste och vilka som är väljer och vill så börjar du komma närmare svaret. Svaret på vad som ger framgång som är både långsiktig, hållbar och lustfylld. Fundera noga på om du gör det för att leva upp till någon annans förväntningar i slutändan eller om det är något som du verkligen vill.
När det är något du vill så kommer du även att välja att göra det som kanske tar emot lite, för du är helt klar på ”av vilken anledning gör jag det här?” Vilket i sig gör att prestationen och välbefinnandet ökar.
Livskvalitet och prestationskvalitet.
Samtidigt.
Och kom ihåg:
Du är viktig. Du är värdefull.
Christer Hansson
Andreas Kullberg tar upp i sitt nyhetsbrev sin tolkning av att vara optimist, pessimist eller realist och det är så intressant att jag väljer att lägga ut texten här:
Optimist, Pessimist eller Realist.
Du är en av två och i stort sett aldrig det tredje. Attans. Och som jag beskrivit tidigare så går det att träna upp optimismen. Optimister lever längre, sätter fler mål och gör mer för att nå dem, är betydligt mer produktiva, är skickligare i sina yrken och sprider en bättre stämning.
Både pessimister och optimister kan vara realistiska. Eller naiva.
Jag fick en fråga om vad det var jag sa på föreläsningen förra veckan. Här är mitt svar:
Det jag tror du är ute efter är om folk är optimister eller pessimister, där definitionen jag använde (taget från forskningsvärlden, ref. Shawn Achor och omvandlat till mina ord) är
Pessimist: Jag ser saker som jag uppfattar att de är och tänker ”Jaha, är det så här det är? Då är det väl så då.”
Optimist: Jag ser saker som jag uppfattar att de är och tänker ”Är det så här det är? Ok, vad kan/behöver jag göra för att det ska bli mer som jag vill att det ska vara?”
Väldigt få vill se sig själva som pessimister, så då hävdar de i stället att de är realister. Vilket skulle indikera att de ser verkligheten mer sant än andra, men i själva verket är det mer en täckmantel.
Det finns naiva optimister och naiva pessimister och det finns också realistisk optimism och realistisk pessimism. Eftersom vi bara scannar världen i huvudsak för 40-60 bitar information av 11.000.000 så blir vår verklighetsuppfattning ALDRIG sann. Vi har alltid fel, lite eller mycket, eftersom vi lägger mer fokus på och vikt vid vissa saker, medan vi ignorerar andra.
Vi kan alltså hoppas på att vara så nära verkligheten som möjligt och utifrån det ta beslut om hur vi ska agera.
Och vi är närmast verkligheten när vi är i ett harmoniskt tillstånd, i balans och i ett närvarande tillstånd.
Så skriver Andreas Kullberg i sitt nyhetsbrev
Christer Hansson
Skyndade mig ut till Lidingö efter att ha inspekterat dotterns nya lägenhet på Kungsholmen med ambitionen att hinna hämta ut nummerlappen och sedan ansluta till invigningsgudstjänsten i kyrkan.
Med gott tempo i alla moment av snabba promenader, hämta ut inlämnad väska på hotell och flytta den till nytt hotell och sedan ta tunnelbana och buss så han jag in i kyrkan lagom strax efter att det börjat.
Känns fint att få vara med om välsignelsen, tal, musik och fanor kvällen innan jag ska springa. Känns exklusivt eftersom jag nog är den enda av alla tusentals löpare som kommer springa under helgen.
Det bjuds alltid till middag efteråt och man vandrar tillsammans i fackeltåg mellan kyrkan och festlokalen. Nåt år vandrade jag nyfiken med, men vände i dörren för att jag kände mig obekväm, men i dag hade jag bestämt mig för att fullfölja hur jobbigt det än skulle bli.
Fin mat och gott att dricka och jag satte mig bredvid ett äldre par som visade sig att det var starten och hans fru, alltså han som skjuter startpistolen under alla lopp. Han har gjort det sedan 1965, det året jag föddes och hans fru har också varit funktionär sedan dess. Oj, vad mycket de hade att berätta.
Det hade de andra runt bordet också eftersom de också var mångåriga funktionärer med olika uppgifter. Så spännande att få höra det perspektivet på loppet.
Alla i lokalen kände alla på nåt sätt visade det sig och alla var engagerade i loppet så när jag fick frågan så blev svaret ”Jag springer loppet”.
Supertrevliga människor som delade sina berättelser och nyfiken lyssnade på mina upplevelser. Tal och skål i sann in invigningsanda
Tog bussen och t-banan tillbaka till Stockholm stad och kände mig som en del av Lidingöloppet mer än någonsin.
Christer Hansson
Ett förhållande som håller över tid
— Läs på maramackan.wordpress.com/2018/09/16/ett-forhallande-som-haller-over-tid/
Inbillade mig innan loppet att jag fått nya insikter om löpning efter den här skade och sjuksäsongen där träning och tävling fått stå tillbaka. Tänkte att jag springer Stockholm Halvmarathon för att det är kul och att jag skulle unna mig att njuta och vinka till publiken.
Det är som om kropp och sinne är programmerat för tävling för ju närmare tåget kom Stockholm och min vandring mot startområdet så var allt som vanligt.
Gick mer och mer in i bubblan och och fokuset blev smalt och koncentrerat.
När starten gick var allt som vanligt, det går liksom på autopilot. Skillnaden idag var att jag har lägre kapacitet mot tidigare och jag fick slita hårdare för att hålla tiderna. Vill ha en bra halvmaratid i år för att klara seedningen till bra startgrupper nästa år för jag hoppas på en bra grundträning i vinter och många små tävlingar nästa säsong för att fårull farten.
Min dotter och hennes kille stod och hejade på mig vid start, mitt på och vid mål och det uppskattade jag jättemycket, det ger sån energi.
Hade lite bråttom i loppet för att hinna med FlixBus hem och nu sitter jag på den och har det bra med tre egna säten längst bak. 
Christer Hansson
Lyssnade på avsnitten Sommar med Mouna Esmaeilzadeh på morgonens träningspass.
Det behövs människor som Mouna som beskriver den värld vi lever i och vilken framtid vi har att vänta och som ger hopp
Kan varmt rekommendera programmet Sommar i P1
Christer Hansson
Lyssnade på avsnittet Sommar med Mouna Esmaeilzadeh på morgonens träningspass.
Det behövs människor som Mouna som beskriver den värld vi lever i och vilken framtid vi har att vänta och som ger hopp
Kan varmt rekommendera programmet Sommar i P1
Christer Hansson
Har jobbat med samtalet som verktyg under större delen av mitt liv och det fascinerar mig vad man kan åstadkomma genom att prata med varandra och framförallt att kunna ha det som arbetsuppgift.
Min fäbless för att samtala spillde så småningom om över till att bli ideell samtalsledare inom kyrkan.
Tycker man om något så blir man bra på det och jag är riktigt bra på att leda samtal. Ja, du läste rätt, att leda samtal, för det är jag bäst på, men den privata konversationen med okända är jag sämre på eftersom jag är så blyg.
Olof Röhlander tar upp en erfarenhet om det goda samtalet från i midsomras i sitt Veckobrev
Christer Hansson
Stora delar av mitt liv har jag längtar efter människor, pengar och situationer och det har helt klart blockerat mig från att vara närvarande i nuet. Ingen idé att ångra det trots att jag borde, men det har sällan lönat sig att gråta över spilld mjölk.
Den livstid jag har kvar tänker jag ägna åt nuet och de människor som befinner sig där. Däremot tänker jag fortsätta drömma vilket är en annan sak än att längta.
Olof Röhlander tar upp ämnet i sitt Nyhetsbrev
Christer Hansson
Christer Hansson · Grill Studios 