Uppmuntran

Att uppmuntra varandra är inte något självklart i vår tid. På sina håll kan vi höra mera av nedmuntran än uppmuntran. Vi har nog med vårt eget. Uppmuntran förutsätter att vi kan gå ut ur detta egna. Att se, verkligheten på djupet, se varandra. Se att vi är beroende av varandra. Att vi kan se oss själva i varandra. Solidaritet – all god uppmuntrans jordmån – är ett vilset ord i individualismens tid. ”Ja må jag leva” kan man idag höra. Inte bara som ironi, utan som en följd av egoismens livshållning. Forskare talar idag om ”the me decade”, mitt och mitt jags årtionde. Jag är fokus i livet.

Uppmuntran är därmed en paroll att samlas kring. Uppmuntrare på alla håll: håll ihop! Arbeta tillsammans för en uppmuntranskultur! Utmana privatismens inkrökthet! Gör motstånd mot den sura avundens miljöförstörande verksamhet!

Uppmuntran handlar djupast om att förmedla mod. Engelskans ord encurage visar detta: gjuta in kurage. Rak rygg, stolthet, förtroende. Det är uppmuntrans goda frukter. Och tillit, nu i tillitsbristens tid. Och trygghet, nu i orons och rädslans tid.

Uppmuntran är en rejäl kraft. Den inbjuder ofta till förändring. Den är då och då en tröst och en vila. Den är alltid ett vapen i kampen för människans värde och värdighet. Den tar ibland formen av helig vrede.

Uppmuntran är kanske själva pulsen i Guds vilja med sin värld och sina människor? Tänk vilket uppmuntrande vågspel Gud ger sig ut i genom att lägga ett förtroendefullt ansvar för skaåelsen i våra fumliga händer! Tänk vilka djup av uppmuntrande iver, som Jesus Kristus ständigt förmedlar till de sina! Tänk vilken uppmuntrande energi den helige Anden förser skapelsen med, dag för dag!

Christer Hansson