Min vän dog i maj och i dag begravdes han.

Både märkligt och fint att gudstjänsten ägde rum i den kyrka där han själv förrättat begravningar, predikat, hållit dop och tillsammans med mig bedrivit katekumenat. Det är så en kyrka ska fungera tycker jag, ett rum för hela livet.

Väldigt speciellt också att många av oss deltagande kände till varandra genom församlingsgemenskapen.

Med pandemins restriktioner om folksamlingar på 50 personer och hänsyn till de äldre så valde familjen att erbjuda deltagande på distans via webbsändning och det gjorde jag.

Jobbade på förmiddagen, tog lunch i trädgården för att stilla sinnet och sedan kopplade jag upp sändningen på stora TVn.

Det blev en fin begravningsgudstjänst med en känsla av min väns närvaro både i kyrkorummet som var en del av hans liv, men även en närvaro i den vind som tvingade sig in genom mina på glänt öppna fönster.

Det här var min första digitala begravning och det var fint att få delta på det sättet och jag kände gemenskap med de som var på plats i kyrkan och de andra som följde via webben. Det var fint med alla hjärtan som sändes iväg på skärmen.

Tårarna föll som de brukar och jag var trött och tom efteråt. Blev lite abrupt att direkt efter det koppla upp mig på jobbet igen och möta en person som inte visste vad jag nyss varit med om. När den artigt som man brukar öppna ett samtal med ”Tjena, läget?”, så for massor av tankar på bråkdelen av en sekund genom huvudet, och jag valde att svara glatt ”det är okey”.

Saknade minnesstunden som brukar vara ett moment där sorgen får lägga lite och man med ljust minne kan berätta några ord om den avlidne.

Christer Hansson