Dagens predikan. 

Sätter mina ord på den:

Påven har varit i Sverige. Krigen fortsätter i världen och USA ska välja president. 

Varför har vi kommit till kyrkan i dag? Alla har sina skäl. 

Om vi är beredda att älska är vi beredda att sörja. Vi behöver något att luta oss emot, en ledstång att hålla oss i för att hitta vägen att gå. 

Vi sörjer och börjar vandringen hållandes i ledstången med förhoppning om en ljusning längre fram. 

Sorg handlar om förhoppning om en ny verklighet. Tårar är sorgens fönsterputs och det ska klarna så småningom men på ett annat sätt. 

Inget kan ersätta det som tagits ifrån oss men något nytt slår skott. 

Att mötas i sorgen kan öppna mot något annat. Kyrkan står på gränsen till det vi kan förstå och det vi inte kan förstå och vi behöver få en aning om det obegripbara. Vi behöver ofta  vistas på den gränsen. Vi behöver det rummet, där vi kan tända ljus, sitta tyst, låta tankarna få röra sig fritt. 

I andra änden på ledstången vill vi finna vila, någon som tar emot sig med öppen famn. 

De som gått vidare vilar i Guds nåd och kärlek och vi kan vara lugna i det. 

 Christer Hansson