Ibland behöver man avreagera sig rent fysiskt för man vet inte vad som händer och få det att brinna inom mig.

Det finns stunder när vi brottas med Gud, som om Gud är medansvarig till det elände vi upplever.

Ibland gör vi saker mot andra som vi skäms så över att vi inte orkar se oss i spegeln.

Vi drabbas av sjukdom och inser att livet är skört.

Livet drabbar oss.

Att svika och behöva ge sig iväg på flykt. Hur ska jag kunna möta de jag gjort illa? Hur ska jag kunna söka försoning? Försoning med andra människor eller mig själv är inte alltid enkelt. Försoningens kamp, trons kamp.

En förälder skulle alla gånger byta ut sig själv mot sitt sjuka barn om man kunde. Att ta över barnets sjukdom.

Hur ofta blir vi inte besvärade av de som söker våran hjälp och avvisar?

I brottningsmatchen med Gud själv kan man se en glimt av Guds ansikte. Varför brottas Gud med oss istället för att bara välsigna? Kanske för att Gud låter oss själva göra det som behöver göras, men är med oss i det.

Att bikta sig ger ärr och man blir sårmärkt och det är för att visa våran kamp och försoning.

Är det kärleken som gör att vi ibland tar en annan väg i kampen?

Förändring är möjligt. Vi kämpar med oss själva, andra och Gud och det leder oss in på andra vägar än vi tänkt.

Livets kamp är en verklighet, och så är kärleken och förlåtelsen.

Christer Hansson