Tackade nej till förtroendeuppdrag

Tillfrågad.
För några veckor sedan blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att nomineras för ett kyrkopolitiskt uppdrag och jag blev som vanligt smickrad och glad över att det finns en nomineringsgrupp som tycker att jag har något att tillföra och att de vill att jag ska representera dem.

Tidigare erfarenhet.
Jag informerade på stående fot att jag har haft ett sådant uppdrag under en mandatperiod och att jag nu känner mig klar med det. Jag tyckte inte att jag kunde bidra till någon förändring som kyrkopolitiker. Vi kom överens om att jag skulle fundera på saken.

Kände efter.
Jag har lärt mig av tidigare erfarenheter att det är viktigt för mig att ha en positiv känsla och engagemang för att det ska fungera. Om det saknas så blir uppgiften ett ok att bära och jag blir bara irriterad för att det är ett störande moment i min tillvaro. Därför har jag bestämt mig för att undvika att ta på mig uppgifter som jag saknar rätt känsla för.

Svårt ställningstagande.
Jag har så många gånger tackat ja till att vara med i olika sammanhang fast jag inte borde. Nu stod jag inför ett sådant dilemma, att bli tillfrågad, känna mig efterfrågad, men där jag inte hittade den rätta glöden för att det skulle bli bra för alla parter.

Beslutet
I dag så ringde man från nomineringsgruppen och frågade hur jag tänker göra. Det låg naturligtvis en förhoppning till att jag skulle anta nomineringen. Jag tackade nog för första gången i mitt liv nej till en fråga, ett erbjudande, där jag kände att det inte kommer att bli bra. Lite oro i själen men med en känsla av att jag varit ärlig både mot mig själv och dem.
De kommer att hitta någon som har rätt glöd och engagemang och jag kommer fortsätta med att bidra till församlingarna med det jag är bra på och brinner för.

Rätt person på rätt plats!

(Christer Hansson)