Onsdagsmässan gör mig redo för liv och död

Var på onsdagsmässan i morse före jobbet.
Har alltid olika bagage med mig dit beroende på vad som händer i mitt liv. I morse åkte jag dit med glädje över allt gott som händer i mitt liv samtidigt som jag bar med mig en sorg och nedstämdhet över vad min vän drabbades av häromdagen.
Då känns det bra att få kliva in i kyrkorummet för att bara vara och reflektera över tillvaron. Att få lasta av och att få tillföra. Ibland så kan det kännas makt- och hopplöst över vad som drabbar oss i livet. Jag tände ett ljus för min vän som har det jobbigt just nu och hoppas på att det på något sätt gör skillnad.

Livet är både sorg och glädje samtidigt och jag tror att man ska hantera det. Mässan var underbart spontan och ”stökig”, med en oordnad ordning. Två präster agerade gitarrister och vi besökare tog spontant upp stämmor i sången och då fick jag gåshud på armarna. Det måste väl ha varit ett tecken på att jag blev berörd och blir man berörd så gör det väl skillnad. Alltså! Om människor träffas och skapar något som berör så gör det faktiskt skillnad.

Livet och döden gör sig påmind ibland, så som igår och då brukar tankarna och reflektionerna dyka upp och sedan återgår man till det ”normala”. Livet och döden är en realitet så jag vill alltid tänka på det så att jag är färdigtänkt och redo när det drabbar mig. Den dagen som det är dags för mig att lämna in så vill jag vara klar. Därför känns det skönt att regelbundet fira mässa och ta nattvarden. Jag är i och med det ständigt redo för livet och jag är lika förberedd att lämna in. Jag har försonats med livets villkor.

På den efterföljande enkla frukosten så uppstår det alltid intressanta samtal kring borden. Där jag satt så pratade vi om arkitekturens påverkan på människan och vi gav exempel på inbjudande och mindre inbjudande miljöer i offentligheten.

När jag lämnade sällskapet så hade jag fått bearbeta mina tankar och känslor kring min väns sorg. Jag fick göra något konkret genom att tända ett ljus för henne. Jag fick fira mässa som en påfyllnad i att vara redo för liv och död. Jag hade blivit berörd. Jag fick umgås och ingå i en gemenskap där vi delade ”riktigt” kaffe och bröd samt goda samtal och då hade dagen knappt börja 🙂

Christer Hansson