En innerlig predikan

I dag var hela Domkyrkan i Västerås på tå och framförallt hos de tjänstgörande. Månne det vara valdagsvibbar som kändes av? Sköna energier var det i alla fall och det är något med den kyrkan som gör att jag ständigt blir berörd. Den lockar fram det sårbara i mig och jag sitter där med en ständig tår i ögonvrån.

Församlingen fick välja vad vart kollekten skulle gå den här helgen och man hade beslutat att den skulle gå till flyktingar från Syrien. En konkret, direkt hjälp och jag vet att de pengar som jag lade i kollekthåven går till något som jag vill bidra till. Vilken fantastisk organisation jag är medlem i!

Predikan byggde på dagens ämne, Döden och Livet. Inte det omvända så som vi brukar säga, Livet och Döden.
Vi tar livet för givet och det är det som vi har erfarenhet och kunskap om. Döden vet vi inget om och ändå är det den naturliga utvecklingen av allas våra liv. Vi bör därför värna om det korta och unika liv som vi har och bli lite ödmjuka inför att det är ändligt. Fyll livet med kärlek och meningsfullhet.

En annan viktig del i våra korta liv är medlidande. Att kunna se och känna en annan människas lidande. Att inte vika ansiktet bort från det utan ständigt vända våra ansikten till varandra. Om du vänder ditt ansikte bort från en vän så uppstår död och kyla redan i det levande livet.

Vi kan välja mellan död och liv i det levande liv som vi är mitt uppe i, både i stort och smått. Gör aktiva val och vänd ansiktena mot varandra, det uppstår liv i det.

Christer Hansson