Kyrkkaffet – det mänskliga fikat

När jag går på caféer, antingen själv eller i sällskap så söker jag upp ett ledigt bord och slår mig ner med min bok eller kamrat. Jag iakttar gärna människorna vid de andra borden men söker sällan upp deras sällskap.

Vid kyrkkaffet är det alltid tvärtom. Där söker de flesta upp varandras sällskap. Man frågar ”är det det ledigt här?” och det är det alltid och så får man möjlighet att träffa någon människa man inte mött förut. I dag var vi fyra vid det bord som jag satt vid. En man från Kongo som bott i Sverige i drygt ett och ett halvt år, en kvinna som jag sett förr i kyrkan men aldrig pratat med och så en annan kvinna som är i Örebro under påsken för att besöka Gustavsvik nöjesbad och som hade ”smitit” från familjen några timmar för att gå i kyrkan, hon var för övrigt från Sollentuna.

På en timme så hann vi berätta för varandra om små fragment av våra liv, vår tro, våran erfarenhet av olika församlingar, gudstjänstens utformning katekumenat m.m och allt på en blandning av närkingska, Umemål utspätt med stockholmska samt franska.

Var och när uppstår dessa nära möten och tillit annars i våra liv, där för varandra okända människor slår sig ner vid ett bord och delar sina livsberättelser med varandra?

Gudstjänsten i dag var lite ”magisk”. Den var nära och intim och jag blev berörd av texter och sång. Att sedan få möta dessa tre människor över ett kyrkkaffe gjorde att jag tror på idén om att där tre eller flera möts där finns Gud.

Christer Hansson