I dag kändes det så under gudstjänsten och kyrkkaffet i Örebro Nikolai. En sån fantastisk mångfald och de flesta trösklarna för att våga delta i gemenskapen är borta.
Det är liv och rörelse under gudstjänsten vilket är ett tecken på att människorna som är där lever och bryr sig om varandra och det är inte så jäkla noga om man kastar om lite i programmet (liturgin) för att det ska bli bra och harmonisera med människorna som är där.
Jag helt enkelt älskar hela företeelsen.
Kyrkkaffet är en smältdegel av allt och ingenstans kan man som där blanda högt och lågt, allvar och glädje om vartannat och det fungerar. Alla deltar på sina villkor, ung som gammal, bemedlad och mindre bemedlad.
Några timmar per vecka i det umgänget gör mig till människa
Christer Hansson
Lämna en kommentar