Dagens predikan

Så som jag återger den:

Vi har vänner och släktingar som drabbas av svåra sjukdomar och döden knackar på. Det känns absurt att bli påmind om att en dag finns vi inte kvar. 

Vi försöker att skydda varandra mot att prata om det. Ändå vet vi att vi kommer att dö, och det knyter sig inom oss. Vi kommer aldrig levande härifrån. 

Den dagen vi föds börjar vi dö. Om vi inte föds skulle vi inte att dö. 

Vi tänker inte pä det jämt men om vi stannar upp och funderar på att vi bara skulle ha en vecka kvar. Att möta döden är svårt och definitivt. 

Vi kan ibland säga ”det får inte hända dig”. Det är en människas tanke att vilja någon och en själv väl. En omtanke och risk för förlust. Vi blir lämnade och ensamma. Drömmar och förväntningar går i kras. 

Mänskligt sätt skulle det vara bättre om både Jesus och vi fick leva vidare men Guds plan är större än så. 

Hur reagerar vi mot den som tar livet på alvar, eller den som förbereder sig för döden?

Den som tar livet på allvar lever med döden. 

Kärlekens pris är att veta att den en gång tar slut och ändå vill Gud att vi satsar på kärleken. Jesus själv gav inte upp. Han fortsatte att vandra, umgås med sina vänner och att leva livet ända fram till döden. 

Om Jesus inte levt livet och uppstått hade vi saknat hoppet. 

Därför ska vi leva och ta vara på varandra. 

Det är nu som livet är mitt och vi har chans att leva. 

Christer Hansson