Tävlingsnerven i mig

Vaknade lugnt och sansat och tillät mig snoza. Tog en kort morgonpromenad för att njuta av sommarmorgonen och hade gott om tid kvar innan dagens arbete på hemmaplan. 

Då får jag en ingivelse att åka till Lindesberg för att hålla i det möte som jag tänt leda via Skype. Har en stark känsla av att vilja umgås så mycket som möjligt med mina kollegor, framförallt efter några veckors flängande och farande i Mellansverige. 

Det går tåg och bussar så det skulle jag hinna trots att jag såsat bort 40 minuter för att hinna med det tidiga tåg jag brukar ta, men då for tävlingsdjävulen i mig och fick för mig att jag skulle hinna med samma tåg som jag brukar, utan att göra avkall på några rutiner, allt skulle bara gå fortare och systematiskt. 

Med svett rinnandes ner för nacken sitter jag nu på det tåget trots att jag skulle kunna unna mig att i lugn och ro åka elva minuter senare eller med ännu mer lugn 30 minuter därefter och ändå hinna till mitt möte. 

Galet? Kanske! Samtidigt som det är ett sätt att visa för mig själv att det ”omöjliga” ibland är möjligt om jag ärmvillig att satsa. 

Christer Hansson