Då sitter jag på bussen igen.

Så skönt och igenkännande att sitta på bussen igen på väg till Canterbury. Den något dåliga luften av alla människor som äter chips, dricker läsk och ljudet av allt prat, tjo och tjim och sånger till sina favoritlåtar.

De första två timmarnas anpassning till busslivet är avklarade och nu har alla inrättat någon slags buss-social gemenskap.

Vi är 180 personer i år, tre fullastade bussar och det gick mycket smidigt att packa in allt och alla.

Nu är det snart för det första matstoppet en lagom stund innan vi lämnar landet.

Christer Hansson