Min inre process

Kristi himmelsfärdsdag är en stor kristen högtid som har blivit lite marginaliserad med tiden. För mig är det viktigt att fira den som en del av ett större sammanhang och för att få ihop helheten.

I min hemförsamling Örebro Olaus Petri är det en tradition att 15 minuter före gudstjänstens början spela hornmusik från kyrktornet så att det hörs vida omkring. Mången är den förvånade flanören som undrar var musiken kommer ifrån och kanske är det meningen med effekten, att det kommer ljuv musik från himlen. Kyrkan är mer påhittig och finurlig än vad man tror 🙂

Ibland så händer andra saker än vad man räknat med. Någonting i gudstjänstens början får mig att börja söka i mitt inre, eller rättare sagt att något i gudstjänsten lyfter lite på det lock som håller undanträngda känslor kvar i de inre rummen. Det börjar att bubbla upp sorg, saknad och ånger. Tvivel och ifrågasättande. Det fortsätter så under resten av gudstjänsten och jag lyckas bara ta mig tillbaka till nuet korta stunder. Nu spelar det ingen roll att jag missade större delen av gudstjänsten för jag har hört texterna förr.

Jag tror att det ändå är en av anledningarna till att jag går i kyrkan, att det ska hända något med mig. Jag var ledsen och lite vemodig när jag vandrade ut ur kyrkan och funderade på om jag skulle orka gå ner till kyrkkaffet för att umgås. Jag följde min magkänsla och gick dit och möttes av varma välkomnanden och människor som var glada att se mig. Slog mig ner som vanligt hos för mig okända människor som jag vill lära känna och vi hade ett jättebra samtal där alla var delaktiga och delade med sig av små bitar av deras livsberättelser. Det gjorde mig lycklig och hel igen och jag lämnade församlingen i gott mod.

Att gå till kyrkan kan göra skillnad utan att man vet om det från början.

Christer Hansson