Känns konstigt att inte ha ett långpass nu

Det känns konstigt att vakna upp en söndagsmorgon och inte ha ett långpass att genomföra. Det har ju legat så länge i min veckorutin att min kropp per automatik är inställd på det.

Nu ska jag ju tävla om några timmar i stället och det ska bli jättekul. Jag tycker alltid om att tävla och det här känns extra roligt eftersom det är en stafett. Har gått igenom start, växling och målgång i mitt mentala rum flera gånger i flera dagar och nu blir det verklighet om några timmar 🙂

I dag så går London marathon av stapeln. Jag längtar efter att ge mig ut i Europa för att springa dess maror.

Känns också konstigt att inte få ha den dagliga kontakten med en vän som bröt den för över ett år sedan. Vi stod varandra väldigt nära och visade varandra många av våra inre rum. Att vara så förtrolig och sedan bli utestängd skapar sår i själen. Trodde att det skulle gå över men det gör det tydligen inte. Det går bättre och bättre, såren läker, men längtan finns fortfarande kvar. Ungefär som när jag kaffefastar, de första dagarna mår jag jättedåligt, sedan stabiliserar det sig, men längtan efter kaffe upphör inte.

Det är en del av livet. Jag gjorde allt vad jag kunde och det måste jag förlikas med och sträva efter att skapa ett gott liv för mig och de jag har nära. Att bara vara i det.

I dag fyller Novas matte år 🙂 En relativt ny vänskap genom en jobbarkompis. Där något försvinner fyller livet på med något annat, om man bara är öppen för det. Nova och B betyder mycket för mig , de är viktiga tårtbitar i mitt liv. Ska se om Wrapp har något fint som jag kan skicka 🙂

(Christer Hansson)