När livet vände åter

För exakt en vecka sedan hade jag suttit med Marina i min famn för att ta farväl. Tårarna rann ner för min kind och jag berättade för henne hur mycket jag älskade henne och hur förtvivlad jag var. Hon var så svag att jag trodde att hon dog där i min famn. Utmattad av att vaka somnade jag till slut med henne på mitt bröst.

Jag mådde själv inget bra. Efter maran åkte jag på en förkylning som tog musten ut mig. Kändes som jag var påväg att få lunginflammation eller nåt sånt. Mina värden blev sämre och sämre. Så pass att jag blev orolig och pratade med C om det. Jag hade pratat med henne om det en vecka tidigare men nu var det riktigt illa. Jag är inte den som oroar mig i första taget men eftersom C är mamma till min dotter så ville jag att hon skulle veta hur det var fatt och C är nog ändå den enda som jag skulle anförtro en sån sak.

C propsade på att jag skulle söka upp vården och jag lovade henne det. För egen del så hade mitt mående försämrats så fort och smärtorna i magen gjorde mig orolig.

Jag pratade med Marina på tisdagskvällen när hon höll på att lämna mig att jag också var dålig och orolig.

C kom hem till mig på onsdag förmiddag när jag åkt till jobbet för att se till Marina. Vi ville inte att hon skulle vara ensam. När jag kom hem efter jobbet så levde Marina fortfarande och jag tog över vaket. C hade städat delar av min lägenhet och plockat ordning på katt-grejerna. Jag blev så glad över den handlingen. Det är så länge sedan någon gjorde en sån sak för mig och det var precis vad jag behövde i den stunden. Att C fanns där för mig som stöd och någon som jag kunde visa min oro inför tror jag har varit en avgörande faktor.

Marina och jag tillbringade kvällen tillsammans och hennes vändning kom där och så gjorde även min.

Marina är så stark och pigg nu att jag blir lite irriterad på henne när hon kör med mig och det är ju ett gott tecken. Själv känner jag mig pigg och stark igen och hänger väl med ett tag till jag med 😉

Christer Hansson